Minnet vid skogssjön

Många gånger när jag får plötsliga känslor sprungna ur minnen har det ofta ett sorts tema. Förr var det vanligt med minnesbilder föreställande naturmiljöer, främst urgamla skogar och raviner men också små insjöar. Numer handlar det mest om skärgårdsminnen eller en och annat orört vinterlandskap. Bortsett från det sistnämnda är den gemensamma nämnaren sommarkvällar/-nätter. 

Det som väcker minnesbilderna kan därmed innebära en doft som bara gör sig tydlig när solen gått ner. Eller någon fågel som hörs extra tydligt i skymningen. Små saker som kickar igång den delen av hjärnan som gärna själv skapar sinnesbilder ur minnen. Därför har jag alltid velat fotografera vid just denna tid på dygnet och inte minst i ovan nämnda miljö. Det är min studio på nåt sätt. 

Hennes hud knottrar sig i det kalla vattnet.

Det mesta är tyst nu. Ljudet av en lätt bris är lätt att bryta. 

Är man iakttagen? Eller är det vi som iakttar?

Kan det här bli ett bokomslag?

Bilderna